John Cochrane, ekonom och tidigare professor på Booth School of Business vid universitetet i Chicago, utforskar lärdomarna av finanskrisen 2008 och varför nya kriser är oundvikliga såvida vi inte reformerar banksystemet. När det gäller en tänkbar orsak till nästa kris nämner han statsskulden som den svagaste länken i det nuvarande finansiella systemet.
– Jag tror inte att ekonomisk expansion tar slut av sig själv. Det krävs en utlösande faktor av något slag. Och visst oroar sig världen och marknaderna för vad som blir nästa. Jag ser fortfarande statsskulden som det största problemet, men det måste till något ytterligare. Titta på Grekland – så länge det gick bra för landet kunde de släta över sina problem, men så snart tiderna försämrades var det inte längre möjligt att blunda för obetalda skulder och redovisningsfusk. Så vad blir nästa utlösande faktor? I dagsläget är jag mer bekymrad över geopolitiska än ekonomiska händelser, säger han.
Ett förlorat decennium
John Cochrane uppskattar att finanskrisen – utöver ett årtionde av förhöjd arbetslöshet – kostade USA närmare tio procentenheter av BNP. Och tio år senare är BNP-nivån fortfarande inte vad den var före krisen. Så här i efterhand menar han att man borde låtit fler banker gå i konkurs, även om de inte var den största boven i sammanhanget:
– Nästa gång ska vi inte vara lika villiga att rädda dem, men det i sig är inte huvudproblemet. När en kris väl har startat måste man få stopp på den, i första hand genom att lugna kunderna och förhindra att de flyr med sina pengar. Endast genom att åtgärda systemet så att det inte sker några bankrusningar kan man slippa räddningsaktioner.
John Cochrane tror inte nödvändigtvis att det är en bra idé att göra bankirerna personligt och juridiskt ansvariga för konsekvenserna av överdrivet risktagande:
– Nittionio procent av finanskrisen 2008 handlade inte om att någon gjort något olagligt, och att försöka få tag i enskilda bankirer hade bara lett till en meningslös hetsjakt på syndabockar.
Det värsta av två världar
John Cochrane, som bloggar under namnet ”The Grumpy Economist”, hävdar att nästa kris till och med kan bli värre än den förra och att vi måste agera nu för att kunna undvika en ny kris med statskonkurser, global ekonomisk recession och budget- och pensionsunderskott som följd. Mer övergripande åtgärder är vad som krävs för att avvärja risken för en ny banksystemkollaps och efterföljande finanskris.
– Problemet är att räddningsaktioner leder till nya stora risktaganden i det finansiella systemet eftersom marknaderna nu i princip förutsätter att alla de stora bankerna kommer att räddas igen, i händelse av en ny kris. Ländernas beslutsfattare borde göra tvärtom. De borde göra klart för bankerna att de inte kommer att räddas och att de får ta ansvar för sina egna risker, men att man från statens sida ändå är beredd att vidta åtgärder om krisen skulle komma. Jag befarar dock att vi i stället är i ett läge där alla räknar med statliga räddningsaktioner, men att dessa faktiskt kommer att utebli på grund av juridiska eller politiska orsaker eller för att man helt enkelt inte har råd en gång till. Detta vore det värsta av två världar.
Systemen behöver reformeras
John Cochrane är skeptisk till att de regleringar och stresstester som införts efter den senaste krisen verkligen kommer att hjälpa, och anser att såväl det finansiella som det monetära systemet måste reformeras. Han hävdar att banker i större utsträckning bör finansieras av eget kapital i stället för lån i syfte att förhindra framtida bankrusningar och efterföljande finanskriser.
– Det enda sättet att stoppa kriser är att se till att de inte börjar. Detta innebär att banker och andra kreditinstitut måste finansiera sina riskfyllda investeringar med betydligt mer kapital. Att å ena sidan låta dem ha en massa skulder och å andra sidan garantera att man inte tänker komma till deras undsättning vid en kris, är som att köra rakt emot varandra i 90 kilometer i timmen och invänta vem som väjer först.