Kina har efter decennier av enastående tillväxt fått en central roll i världsekonomin. För tio år sedan utgjorde landets BNP 4,4 procent av den globala produktionen. I fjol var motsvarande siffra 13,3 procent. Bara USA bidrar mer till världens produktion av varor och tjänster. Kina har en mycket öppen ekonomi i den bemärkelsen att landet har en stor import och export.
Storleken på landets ekonomi och dess nära band till resten av världen gör att det som händer i Kina berör oss alla. Det handlar inte bara om hur hög tillväxten är utan även om vilka åtgärder myndigheterna vidtar och hur dessa påverkar ekonomin.
När Kina i augusti devalverade sin valuta, renminbin, med 3 procent mot dollarn försvagades också flertalet andra tillväxtmarknadsvalutor. Orsaken var ökade farhågor kring utvecklingen i den kinesiska ekonomin och oro över vilka konsekvenserna av en kinesisk nedgång skulle bli för de tillväxtländer som producerar råvaror åt kineserna. Dessutom utlöstes spekulationer om huruvida detta bara var den första i en rad av nedskrivningar för att försöka stimulera BNP-tillväxten.
Osäker statistik
Enligt kinesiska myndigheter steg landets BNP med prick 7 procent från det första halvåret i fjol till samma period i år. Men många är tveksamma till den siffran. Regeringens mål är att ekonomin ska växa med just 7 procent i år. Så nog verkar det minst sagt skumt att statistiken levererar exakt det resultatet.
Andra siffror som inte har samma symbolvärde som BNP-tillväxten ger också intrycket att tillväxten är lägre. Importen minskade med 6 procent under tolvmånadersperioden från juni förra året till juni i år, medan exporten ökade med endast 2,7 procent. Det tyder på en långsammare tillväxt i den inhemska konsumtionen av varor och tjänster samt en klart svagare tillväxt i den globala efterfrågan på varor och tjänster tillverkade i Kina. Sammantaget pekar det här knappast mot en BNP-tillväxt på 7 procent.
Även den officiella statistiken för industriproduktionen har stor symbolisk betydelse. Dessa siffror visar att den årliga tillväxten hittills ligger runt 6 procent. Men aktivitetsindikatorer som tagits fram av både kinesiska myndigheter och den finansiella informationsbyrån Markit visar att industriproduktionen står ganska stilla.
Troligen fem procents tillväxt
Kinas premiärminister sa för några år sedan att man inte ska förlita sig på den officiella statistiken över BNP och industriproduktion. Han menade att man i stället borde fokusera på kreditgivning, elproduktion och transportvolymer för järnvägen. Om man gör det ligger tillväxttakten i Kina på bara 3 procent. En nackdel med en sådan mätning är dock att den inte speglar den ökade betydelsen av tjänsteproduktionen, som utgjort en större andel av BNP än industriproduktionen och bygg- och anläggningssektorn de senaste två åren.
Tjänsteproduktionens roll kan mycket väl vara långt större än vad den officiella statistiken säger. Inte bara för att kommunismen har en förkärlek för industriarbete utan också för att det är svårt att fånga upp betydelsen av nya näringar. Tjänste-PMI visar att tillväxten har legat på ungefär samma nivå under de senaste tre åren. När allt kommer omkring tror jag att tillväxten i den kinesiska ekonomin hamnar
omkring 5 procent, vilket är i linje med investerarnas prissättning av globala aktier.
Att den ekonomiska tillväxten avtar i takt med att ett land blir rikare är naturligt. Först plockar man den frukt som hänger längst ned och inte kräver så mycket kapital men efter hand blir insatserna allt högre. Trendtillväxten kan fortsatt hållas på en någorlunda hög nivå men då behövs fler marknadsekonomiska reformer som till exempel privatisering av stora statsägda företag. Här har den kinesiska regeringen
visserligen uppvisat ambitioner men hittills har inte mycket hänt.
Devalvering bästa knepet
Även om trendtillväxten ligger kvar runt fem–sex procent finns en risk att Kina står inför en konjunkturnedgång. Många av de senaste årens investeringar har inte varit lönsamma. Detta har lett till stora skulder, särskilt hos lokala myndigheter, som kan bli svåra att hantera. Om investeringarna minskar kraftigt och konsumenternas framtidstro sjunker kan den reala tillväxten dras ned ytterligare. Då påverkas hela världsekonomin negativt.
Så vad kommer myndigheterna att göra för att ta ekonomin ur en lågkonjunktur? Vår erfarenhet säger oss att de tar till finanspolitiska åtgärder trots att det historiskt visat sig att det inte är rätt väg att gå. Penningpolitiken är mer effektiv. Räntorna är dock redan ganska låga i Kina så där finns inte mycket manöverutrymme.
Genom att ytterligare sänka bankernas reservkrav, som har en viktig funktion, kan man stimulera utlåningen. Men allra störst verkan får man nog om man skriver ned värdet på renminbin då det gynnar såväl exporten som den inhemska efterfrågan på egna varor och tjänster. Här finns troligen stora möjligheter utan risk för att inflationen – som i dag ligger på endast 1,6 procent – ska skena iväg.
Renminbin har stärkts i takt med att Kina under flera år har växt mer än sina handelspartner. Handelsviktat var den kinesiska valutan i slutet av september 8 procent starkare än för ett år sedan. Om Kina går in i en lågkonjunktur kan vi sannolikt vänta oss en betydligt svagare valuta. Då gäller det att vara förberedd på konsekvenserna för den globala ekonomin och aktiekurserna.