…det finns årtionden där ingenting händer, och sedan finns det veckor där årtionden händer…
– Vladimir Iljitj Lenin
Ett personligt geopolitiskt perspektiv
Den senaste förändringen i USA:s hållning till Ryssland och Ukraina – och en till synes förändrad inställning till Natos gemensamma försvarsåtaganden – har förvånat många. För min del är jag dock mindre överraskad. Som någon som följt USA sedan min tid i United States Marine Corps, då jag tjänstgjorde som ung Gurkha-officer i slutet av 1980-talet, har jag länge menat att många amerikaner har ett inhemskt och libertarianskt fokus. Detta har ofta skymts av de atlantiska presidenternas politik, men president Trumps framväxt har gjort denna hållning tydligare, med hans instinktiva och stundtals instabila syn på försvars- och utrikespolitik. Hur länge detta kommer att bestå är svårt att säga, men jag misstänker att det inte bara är en tillfällig avvikelse.
Det som däremot förvånat mig är att Europa verkar handlingsförlamat, likt ett rådjur i strålkastarljusen. Hur kunde vi undgå att se att årtionden av fripassagerarmentalitet på bekostnad av USA:s försvarsutgifter nu hade nått en brytpunkt? Vi har faktiskt ett exempel på detta: Storbritannien betalade sin sista skuld för andra världskriget till USA så sent som 2006 – vilket visar att en efterkrigsnota förr eller senare alltid måste betalas.
Europa måste omedelbart ta försvaret på allvar. Man vinner inga strider med vetorätt och kvalificerade majoritetsomröstningar. Utan att gå in på den politiska kärnan, har Natos trovärdighet hittills vilat på amerikansk militärmakt och deras åtagande till artikel 5[i]. Den grundläggande verkligheten är dock att artikel 5 är en individuell förpliktelse för varje allierad, och varje nation måste själv bedöma vad som krävs i en given situation. Alla som deltagit i Nordatlantiska rådet borde vara medvetna om detta. Den enkla sanningen är att USA är unikt rustat för att genomföra militära operationer på högsta nivå – och de kan göra det på egen hand. Deras resurser är oöverträffade, och deras befälhavare är vana vid att leda i stor skala. Utan USA, vad anser då varje allierad vara nödvändigt?
Det går heller inte att hävda att Europas försvars- och säkerhetskapacitet i dag kan ses som en trovärdig avskräckningskraft. Enligt prognoser från Kiel-institutet kommer det, med nuvarande anskaffningstakt, att ta Tyskland fram till 2038 att ersätta det antal stridsflyg de hade för 20 år sedan, och ungefär hundra år att återuppbygga sin artillerikapacitet från 2004. EU-kommissionens förslag om ett gemensamt lån på 150 miljarder euro, som en del av en 800 miljarder euros plan för att stärka regionens försvarsförmåga, är ett steg i rätt riktning – och det kan skapa möjligheter för både bolag och investerare – men mycket mer behöver göras.
Även om det är svårt att se en snabb och enkel paneuropeisk lösning på denna strategiska utmaning, kan ett närmare regionalt samarbete spela en avgörande roll för att främja snabbare och bättre beslutsfattande. Existerande initiativ som det brittiskledda Joint Expeditionary Force (JEF) [ii], ett nordeuropeiskt multinationellt militärt partnerskap utformat för snabba insatser och expeditionära operationer, kan tjäna som goda, omedelbara modeller för ett sådant samarbete – särskilt om det kombineras med ett tätare samarbete inom försvarsindustrin. Inom Natos europeiska sfär är interoperabiliteten redan väl etablerad, och detta kan vi bygga vidare på. Trots de nuvarande riskerna finns det stora möjligheter vid horisonten.
Att investera i osäkra tider
Som investerare är det viktigt att hålla fast vid det långsiktiga perspektivet. Det är naturligt att reagera på det omedelbara, men genom att ta risk över längre tid skapar vi möjligheter att uppnå de största avkastningarna. Detta kräver mod – mod att acceptera osäkerhet, att stanna upp, analysera situationen, söka råd och först därefter agera om det är förnuftigt utifrån ens personliga förutsättningar.
Marknadens visdom bör vara uppenbar för alla med tillgång till ett tangentbord. Marknaderna har en anmärkningsvärd förmåga att återhämta sig, även under konflikt. Krig och hot om krig är mer kända för den volatilitet de medför än för någon bestående värdeförlust i aktiekurserna. Guld har inte alltid varit en säker tillflykt; under andra världskriget hölls guldpriset konstgjort stabilt på grund av statlig kontroll, medan de allierades aktiemarknader steg. Kryptovalutor är fortfarande oprövade i sådana scenarier.
Oavsett om man gillar det eller inte, uppstår det alltid betydande möjligheter i tider av stress och kris. Detta kan till och med bidra till att möta några av de strukturella utmaningar vi som samhälle står inför – exempelvis låg produktivitet och en ohållbar välfärdsstat. Jag tror att vi presterar som bäst i svåra och osäkra tider, och därför är det viktigt att hålla sig investerad även under perioder med hög volatilitet. Det är mycket svårt att tajma marknaden, och att missa uppgångar kan visa sig vara mycket kostsamt. Vår uppgift är att skilja signalerna från bruset och att tänka långsiktigt.
Bra råd i rätt tid kan vara ovärderliga – och hos SKAGEN får man råd gratis, så ta gärna del av dem.
Innan jag började på SKAGEN 2007 var jag militär officer i över två decennier. Jag hade bland annat uppdrag som adjutant till chefen för de allierade styrkorna i Nordeuropa, med bas på Kolsås, och som militär rådgivare till den 14:e högste allierade befälhavaren i Europa (Natos operativa militära ledare), som senare blev USA:s 21:a nationella säkerhetsrådgivare.
Referenser
[i] I NATOs artikel 5 står det:
“The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognized by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.
Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security.”
[ii] The Joint Expeditionary Force (JEF) is a United Kingdom-led Northern European multi-national military partnership designed for rapid response and expeditionary operations. It consists of the United Kingdom, the Nordic countries (Denmark, Finland, Iceland, Norway, Sweden), the Baltic states (Estonia, Latvia, Lithuania), and the Netherlands. The JEF has been fully operational since June 2018. It can act independently in its own right, but it can also be deployed in support of NATO or other cooperative ventures, for example as part of a United Nations peacekeeping force.